rikard och jag går i mina barndomsspår. jag visar honom grusvägen från vårt hus ner till norasjön. den verkade så oändligt lång när jag var liten. jag plockade vinbär på buskarna längs vägen och sandalerna var fyllda av grus. en slarvigt vikt handduk under en sommarbrun arm. fräknar på näsan och silverljust hår.
nu verkar vägen så kort. handdukar släppar aldrig mer i backen. näsan hinner inte bli fräknig eftersom jobbet stjäl alla soltimmar. och vinbär smakar annorlunda nu. dessutom har vattnet blivit så mycket kallare i allmänhet. nu badar jag sällan. jag har aldrig grus i skorna heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar