To kill a mockingbird (Harper Lee)

vi är i en slumrande, sydstats småstad. rasism börjar avta men det är en trögt. vitas attityder gentemot svarta börjar förbättras men det finns fortfarande vissa som vill vidmakthålla förtrycket. dessa är kallade trash i boken: fattiga och obildade vita. det är ganska intressant att Lee låter en ur de vitas samhällsskikt få spela skurken i boken. man kan i viss mån förstå hans logiska om än förkastliga skäl att utnyttja en svarts olycka: hans status är i alla fall inte lägst om de svarta förblir förtryckta.

det är en underlig historia om vinnare och förlorare. jag vill gärna analysera djupare och diskutera, men jag är rädd att jag avslöjar för mycket.

den ovanstående konflikten följs av ett syskon par, scout och jem, och deras far är den svartes försvarsadvokat. samtidigt handlar det om en mystisk man, boo radley, som inte lämnat sitt hus på 25 år. man får följa syskonens fascination över den här mannen som de aldrig sett.

tänkvärd. ja. men jag kan inte relatera nutiden. det är sydstaternas rasism och småstads stagnation. det känns ålderdomligt ibland, som om det inte är riktigt relevant eller kan bidra med något till nutiden. men ju mer jag tänker på historien desto mer förstår jag att jag misstagit mig. det är i högsta grad aktuellt. men kärnan gäller inte rasism. utan om att välja att stänga in sig istället för att delta.

jag har ett favorit citat. en passage som berörde mig, en dialog mellan jem och hans far.

"- How could they do it, how could they?

- I don't know, but they did it. They've done it before

and they did it tonight and they'll do it again and when

they do it - seems that only children weep. Good night. "

där vuxna har blivit vana och hädats tar barn illa vid sig. de ser den uppenbara orättvisan där en vuxen ser "det bara är så".

4 av 5