tre sammanknutna livsöden under Biafrakriget skildras med stor inlevelseförmåga. det var med sorg som jag till slut insåg att det bara var några sidor kvar av den tjocka pocketboken. jag tycker Adichie har lyckats åstadkomma en historia som trollbinder med mer än brutala och tragiska scener. Exempelvis lysande personporträtt och en varierande stämning genom boken.
det här var en annorlunda läsupplevelse för mig. det här var en bok som jag slängde ner i väskan innan jag åkte. jag tror jag inhandlade den under bokrean för att den hade vunnit ett pris 2007. och nu när vägen är utläst kastade jag mig över den utan att läsa på baksidan.
jag sögs in direkt. de tre huvudpersonerna framträdde tydligt och stämningen var så trevlig. det var ett stort nöje att få sjunka in i historien om mina nya vänner. vardagsbekymmer, kärlekstrassel, middagsbjudningar, förälskelser, politik.
och plötsligt blir det krig.
vilken chock! massaker, extrem svält, ofrivillig rekrytering, misshandel, våldtäkt. inre smärta som blir så stor att människor glider ifrån varandra och flyr till alkohol, ensamhet eller likgiltighet.
mellan raderna sticker en vass kritik mot västvärlden upp och hur de är delaktiga i motsättningarna. en av huvudpersonerna skriver en bok om kriget, titeln lyder "världen var tyst när vi dog". av brittiska vapen.
boken är skriven med ett relativt enkelt språk. en aning för slätstruket, jag saknar en personlig ton vilket är anledningen till att betyget inte blir en femma.
4.5 av 5
Har du ingen kurslitteratur??:)) undrar mamma!!
SvaraRadera