glee och tro

jag har precis sett ett avsnitt ur glee som handlade om tro. kortfattat, en ateists pappa ligger på sjukhus i koma. hans troende vänner gör vad de kan, de ber. det är en härdsmälta av olika sätt att tro eller inte tro och hur de stora frågorna bekommer alla.

det finns inte en enda som inte undrar. det finns ingen som inte undrat. det finns de som tar ställning, de som finner tröst i en tro, det finns de som finner tröst i att inte tro.

varför förtjänar jag mitt liv?

vad händer med mamma när hon dör? får jag träffa henne igen?

vad händer med mig? blir det svart eller ljust?

ett liv? två?

andlighet, vetenskapliga bevis, historia, fanatism, självbedrägeri, logik, psykologi.

och vi. vi som inte fötts in i en tro. vi som lever i ett samhälle av logik, vetenskap och för många valmöjligheter. vi får välja. vi förstår samhörigheten som lockar i en församling, vi förstår mekanismen som gör att man känner sig lite mindre ensam i rymden. vi ser ångesten i att inte kunna hänge sig, i att vara tvungen att vänta och se. vi förtränger rädslan. stimuli stimuli. jobb, träning, fest, mat, alkohol.

efter glee stängde jag igen datorn och låg stilla på sängen. tittade ut på himlen. tittade inåt. det kan vara ett sätt att stå ut men det spelar ingen roll för jag tror. jag tror.

jag kan inte resonera bort det, jag har försökt.

en tro utan namn. en stilla tillit.